Edith Södergran

Edith Södergran [Svenska Litteratursällskapet i Finland]

from Edith Södergran’s Love & Solitude: Selected Poems 1916-1923, tr. Stina Katchadourian:

Violet Twilights

Violet twilights I carry within me from my ancient past,

naked virgins playing with galloping centaurs . . .

Yellow sunshine days with bright glances,

only sunbeams pay proper homage to a tender female body . . .

No man has yet arrived, has ever been, will ever be . . .

A man is a false mirror that the sun’s daughter hurls against the cliffs in rage,

a man is a lie, incomprehensible to pure children,

a man is a rotten fruit rejected by proud lips.

Beautiful sisters, come high up to the strongest rocks,

we are all fighting women, heroines, horsewomen,

eyes of innocence, brows of heaven, rosy faces,

heavy breakers and soaring birds,

we are the least expected and the darkest red,

tigerspots, taut strings, fearless stars.


We Women

We women, we are so close to the brown earth.
We ask the cuckoo what he expects of spring,
we embrace the rugged fir tree,
we look in the sunset for signs & counsel.
Once I loved a man, he believed in nothing . . .
He came on a cold day with empty eyes,
he left on a heavy day with lost memories on his brow.
If my child does not live, it is his . . .

Violetta Skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,

nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer . . .

Gula solskensdagar med granna blickar,

endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp . . .

Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli . . .

Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,

mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,

mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,

oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,

tunga bränningar och förflugna fåglar,

vi äro de minst väntade och de djupast röda,

tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.


Vi Kvinnor

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden.
Vi fråga göken, vad han väntar av våren,
vi slå våra armar kring den kala furan,
vi forska i solnedgången efter tecken och råd.
Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting . . .
Han kom en kall dag med tomma ögon,
han gick en tung dag med glömska över pannan.
Om mitt barn icke lever, är det hans . . .